Martinas berättelse

Jag blev sjuk första gången strax efter att jag fyllt 12 år. Min pappa blev väldigt sjuk och var nära att mista livet, samtidigt som min styvpappa, som jag på den tiden betraktade som en tredje förälder, separerade från min mamma och bröt kontakten med mig och min syster. Hela min värld och grundtrygghet rämnade sönder och jag kände att jag miste kontrollen över allt. Det resulterade i att jag utvecklade ätstörningar som en defensmekanism, ett hopplöst försök att skapa en illusion av kontoll i min tillvaro. Samtidigt upptäckte jag träning, särskilt dans, som fungerade som en fristad från tillvaron. Jag tränade allt mera, pendlade mellan anorexi, ortorexi och stundvis även bulimi tills jag slutligen blev sjukskriven första gången i livet som 15-åring från mitt jobb som danstränare pga. stress och överansträngning. Under åren som gick fortsatte jag omedvetet att hela tiden göra så mycket som jag bara kunde och omringade mig med folk all vaken tid för att slippa höra mina egna tankar och känna mina egna känslor. Stundvis mådde jag bättre, stundvis sämre. Det var inte förrän jag var 19 år gammal som jag sökte hjälp första gången.  Jag hade under dryga ett års tid varit tillsammans med en kille som var deprimerad, jag gjorde verkligen allt jag kunde komma på för att hjälpa honom må bättre, men ingenting verkade fungera. Jag började må allt sämre själv, ätstörningarna kom tillbaka och när jag vaknade en dag och för första gången kände att jag inte ville leva längre, insåg jag att jag behövde hjälp. Jag hade inte vågat söka hjälp tidigare, jag hade varit rädd att mina problem och känslor inte skulle tas på allvar, att jag skulle bli förbisedd och förlöjligad och att min familj skulle bli beskylld och tas ifrån mig.

Via skolhälsovården blev jag skickad till Fredrika-kliniken i Jakobstad, jag gick dit varje vecka i 6 månaders tid och fick hjälp att handskas med mina ätstörningar. Hjälpen tog slut då jag flyttade till Vörå för att gå i skola på Norrvalla. Ett tag efter flytten mådde jag bättre än på länge, men det vände abrupt då en av mina närmaste vänner tragiskt tog livet av sig. Jag tog händelsen väldigt hårt och hade svårt att hantera mina känslor. Snabbt blev jag deprimerad och småningom sjukskriven, på gränsen till en burnout, för andra gången, innan jag ens fyllt 20 år. Jag sökte hjälp via skolan men blev bara erbjuden en enda psykolog som jag upplevde som kall och oförstående. Jag hade problem med att orka med skolan, jobbet och mina vänner. Mitt humör var en bergochdalbana och jag tappade ofta kontrollen och blev flyförbannad över småsaker, åratal av intryckt smärta som pressade på under ytan och fick mig att koka över – ofta mot min egen vilja. Mina lärare och handledare var ofta arga och irriterade på mig, en gång kallade de mig tillochmed till ett möte där de rakt ut kallade mig mentalt instabil, inte på ett hjälpande sätt, utan mer som en anklagelse. Än idag är jag chockad över att ingen någonsin tycktes märka hur dåligt jag faktiskt mådde. Mitt dåliga mående speglade av sig även på hemmafronten,  gjorde mig elak, lat och uppkäftig mot min familj. Slutligen resulterade det i att jag blev utslängd hemifrån som 18-åring.

Då jag var 21 år gammal reste jag utomlands med min dåvarande pojkvän. En kväll då jag var ensam hemma tog sig en man in i huset där vi bodde och våldtog mig. Jag var helt säker på att jag skulle bli dödad. Jag trodde att jag nått botten, ändå var det bara början på mitt personliga helvete. Då jag kom hem blev jag deprimerad och utvecklade panikångest. Ätstörningarna kom tillbaka och jag orkade varken arbeta eller vara i skolan. Jag blev erbjuden att gå till en psykolog fem gånger i Jakobstad och mådde sedan fortsättningsvis för dåligt för att orka ansöka om mera hjälp efter det. Jag gjorde klart skolan till stor del hemifrån och bestämde mig för att flytta bort från österbotten med min dåvarande pojkvän efter min examen för att slippa ta itu med alla som oroade sig för- och tyckte synd om mig. Jag ville ha en nystart och en chans att ta mig tillbaka på benen ifred. Efter flytten började en ny mardröm, istället för att få hjälp, stöd och tid av min dåvarande pojkvän, den enda människan jag hade att vända mig till i min nya hemstad, började han misshandla mig, både psykiskt och fysiskt. I ett helt års tid led jag varje dag istället för att läka, jag var stressad, rädd och blev allt svagare. Panikattackerna var en del av mig vardag, såväl hemma som på jobbet och jag var sjukskriven längre perioder med jämna mellanrum. Jag sov knappt alls pga. rädsla och våldsamma mardrömmar, tappade all matlust och allt vad livsglädje innebär. Tidigare hade jag varit en utåtriktad, självsäker och glad person men alla de personlighetsdragen var som bortblåsta, istället hade jag blivit osäker, tyst och alldeles tom, jag satte alla andras behov framför mina egna, oftast för att det var lättare att handskas med dem än med det helvete jag själv upplevde. Jag försökte få hjälp via arbetshälsovården, mest för att jag kände mig ensam och inte hade någon att prata med. Ibland kunde jag få gå till en psykolog, men det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som jag inte ville ta, mediciner som skulle dämpa symtomen men som inte gjorde någonting åt grundorsakerna till mina problem. Jag blev skickad fram och tillbaka mellan olika psykologer, läkare och psykiatrer och hamnade vänta veckotal mellan varje besök. Jag mådde allt sämre och suget efter alkohol och droger bara ökade hela tiden, jag var beredd att göra vadsomhelst för att slippa känna något alls, tillvaron kändes hela tiden så tung och övermäktig.

Den första vändpunkten kom en vinterdag då jag var 22 år gammal. Efter våldtäkten hade jag drabbats av svår dödsångest och blivit lätt hypokondrisk, jag hade insett hur snabbt livet kunde ta slut och såg nu faror överallt. Jag minns att jag satt på tåget då jag plötsligt fick en panikattack, jag var så innerligt rädd för att dö i den stunden att det på något sätt svängde, jag var så rädd att rädslan blev förskräckt över sig själv och bara gick över. Det var den friaste stunden jag känt på flera år och jag minns att jag satt och storgrät av lättnad på tåget. Efter den dagen tog jag mig snabbt ur det destruktiva förhållandet, jag kände att hellre riskerar jag mitt liv än stannar kvar här och mår på det här sättet. Efter det började en lång väg mot tillfrisknande.

Jag flyttade in i ett kollektiv för att slippa bo helt ensam. Jag brottades fortfarande med panikångest, depression och utmattning efter allt jag varit med om. På nätterna drömde jag alltid mardrömmar och vågade inte sova alls utan en kniv bredvid min madrass på golvet. Jag behövde otroligt mycket tid ensam, klarade sällan av att vara längre perioder på jobbet och insåg snabbt att jag inte heller kunde ha sex längre utan att gripas av panik. Jag tog tag i min kost och började försiktigt träna igen, skrev dagbok om mina känslor, pratade med min familj och mina vänner och gjorde mitt allra yttersta för att må bättre. Jag fick tid till en svenskspråkig psykolog, den enda i kommunen, dit jag gick några gånger innan hon flyttade. Efter det fanns det ingen som kunde hjälpa mig längre. Jag blev skickad till en stödgrupp som träffades dagtid på sjukhuset, de flesta mådde så dåligt att de inte var säkra på om de skulle orka leva ens ett helt dygn till… Jag själv, som ändå hade börjat må lite bättre, men fortfarande ville ha stöd på min väg tillbaka, tyckte att det kändes fel att vara där, det hjälpte mig inte alls. När jag nämnde det för min arbetshälsovårdare som skickat dit mig sa hon att ”det kanske var bra för mig att se att det finns de som har det värre”, det skulle sätta perspektiv på mitt lidande, ”kanske det inte var så farligt trots allt?” Igen var jag lämnad åt mitt eget öde. Då jag berättade för min familj vad som hänt, öppnade min mamma dörrarna till sitt hem, jag fick flytta tillbaka till österbotten!

Det kändes tryggt att vara tillbaka hemma bland folk som kände mig, folk som kunde påminna mig om vem jag var innan jag tappade bort mig själv. Jag började jobba pånytt, orkade träna och kände livslusten komma krypande tillbaka. Jag satsade hårt på att läsa på om depressioner, ångest, ätstörningar och posttraumatisk stress, justerade min kost, prioriterade sömn, yogade och mediterade för att lugna ner mitt överaktiva nervsystem och tog upp kontakten med mina vänner. Jag gick också till en psykolog varannan vecka och pratade om allt jag varit med om och fick hjälp med att sätta perspektiv på mina tankar och känslor. Trots allt detta ville inte mitt mående återgå helt till det normala. Jag plågades fortfarande av mardrömmar varje natt, jag kände mig orkeslös och likgiltig, jag kunde få flashbacks från våldtäkten eller av min ex-pojkvän som var så kraftiga att jag varken kunde se, höra, eller röra mig förrän jag svimmat. Min stresstolerans var på noll, att träffa människor en längre stund gjorde mig helt slut och att återhämta kroppen från träning var helt fruktansvärt tungt. Jag vägrade tro att det inte kunde bli bättre än så, att jag aldrig mera skulle kunna fungera normalt, aldrig mera våga lita på mina egna förmågor, alltid bli tvungen att vara den där som inte klarar lika mycket som alla andra, som det är lite synd om, som behöver särbehandlig. Jag kände att felet inte var psykiskt längre, inget kändes fel i mitt huvud, det var min kropp som var trött, som inte fungerade som den skulle, men jag kunde inte sätta fingret på vad felet var, hur jag än försökte. Jag började tappa hoppet igen, ville bara dricka, slippa tänka, slippa kämpa, jag var så trött. Det kändes som att jag testat allt, stångat mig blodig mot en vägg, helt utan reslutat.

 I våras blev jag tillsammans med en helt fantastisk man. Jag hade försökt mig på ett par förhållanden efter allt som hände men alltid misslyckats då mitt mående kommit i vägen och ofta åtminstonde delvis varit orsaken till att ingenting fungerat. Jag var livrädd att samma sak skulle hända även denna gång, särskilt nu då jag äntligen funnit någon som jag verkligen älskade och ville dela livet med. Jag var beredd att göra vad som helst för att må bättre, för bådas skull. Det var min pojkvän som föreslog att jag skulle ta kontakt med Maria. Han hade erfarenhet av homeopati sedan tidigare och hade själv sett det fungera. Själv var jag inte alls bekant med vårdmetoden och var ytterst skeptisk – men bestämde mig ändå för att ge det en ärlig chans i brist på andra idéer.

Maria poängterar att hon inte gör några diagnoser men med hennes mätmetoder kunde hon mäta obalanser i kroppens system. 

Under mitt första besök hos Maria konstaterade hon att jag utvecklat överkänslighet mot gluten, mjölk, ägg och hönskött. Hon märkte också att mitt nervsystem var överaktivt, mina binjurar trötta, mitt ferritinvärde lite lågt samt att min sköldkörtel krånglade. Jag var lättad över att äntligen hitta de fysiska fel jag känt på mig att jag haft och få en lösning på problemen. Maria jobbar holistiskt, dvs. hon ser på-, och jobbar med kroppen som en helhet. Vi påbörjade en behandling som var en kombination av ett nytt kostupplägg, där vi uteslöt de ämnen jag reagerat på ( + socker, alkohol samt en drastisk minskning av koffein.) Jag har en uppsjö av vitaminer och mineraler hemma som jag tar dagligen som stöd för min kropps egna läkningsförmåga samt ett homeopatmedel. Jag blir även behandlad med bioresonans och blev ordinerad att yinyoga hemma för att lugna mitt överaktiva nervsystem. Jag började behandlingen i mitten av december -20 och nu – knappt 2 månader senare, mår jag bättre än jag gjort på herrans många år. Visst var det lite kämpigt i början, det var svårt att utesluta så mycket ur kosten på en gång, jag kände mig ledsen varje gång jag kände mig hungrig, öppnade kylskåpet, eller såg andra njuta av sådant som jag brukat tycka om att äta innan. Att gå på restaurang, något som jag och min pojkvän ofta gjort tillsammans tidigare, miste sin charm då jag sällan kunde äta vad som erbjöds på menyn. I början undvek jag också att hälsa på hemma hos folk eftersom jag alltid kände mig oförskämd över att vara tvungen att tacka nej till allt det bjöds på. Jag vägrade dock ge upp och kämpade envist vidare.

Efter ett tag började jag märka resultat, min matlust och ork började återvända, mina mardrömmar minskade och jag vaknade utvilad redan tidigt på morgonen. Mitt humör jämnade ut sig och jag kände mig gladare och piggare. Plötsligt kände jag mig upprymd över livet igen, nya idéer tog form, min kreativitet återvände och jag ville självmant träffa vänner och socialisera igen. Nu orkar jag mera än tidigare och kan hantera en större mängd stress utan att slås helt i spillror. Även träningen gynnas, resultaten utvecklas snabbare och återhämtningen är bättre än den varit någonsin tidigare. Det började kännas allt lättare att hålla den strikta dieten när jag märkte att den fungerade, särskilt när jag vissa gånger, antingen medvetet eller omedvetet fuskade, och insåg hur negativt näringsämnena faktiskt påverkade mitt mående. Läkningen går såklart inte spikrakt uppåt, oavsett vad man gör finns det ju dagar som är bättre och sämre, men det är helt tydligt både för mig själv samt mina närmaste, att de bra dagarna är så många fler och så mycket bättre nu, och de sämre dagarna blir allt färre och mindre oöverkommliga.