Jag heter Elin och vill dela med mig här av min sjukdomshistoria kring nässelutslag, och hur jag till sist fick lindring tack vare behandling hos Marias Hälsonycklar. Jag kommer att beskriva hur en sådan harmlös sjukdom, som kan gå över på några timmar för andra, blev den värsta perioden i mitt liv.

27.12.2009, jag vaknar upp med kroppen täckt av nässelutslag (urtikaria). Vi skulle på resa samma dag, så för att bli av med den värsta klådan ringde jag till HVC för att så fort som möjligt få någon medicin som skulle hjälpa. Jag fick en kortisonspruta intramuskulärt. Utslagen försvann på någon timme och jag åkte iväg på resan.

18.8.2014, jag och några vänner äter middag tillsammans, det kliar smått på mina knogar under hela kvällen, men tänkte inte desto mera på det.

19.8.2014, jag vaknar upp och märker att båda mina armar är täckta med nässelutslag. Jag går till en spegel för att se om jag har fler. Till min förskräckelse upptäcker jag att mina baklår och vader ät fulla med röda fläckar. Jag drar upp pyjamaströjan och upptäcker att även min mage är full av utslag. I smått panik ringer jag HVC och de säger att jag får komma in och få kortison. Jag lugnar mig lite och minns tillbaka till 2009 när utslagen var borta några timmar efter sprutan. Sprutan fick jag och timmarna gick men utslagen blev värre och värre.

20.8.2014,utslagen har blivit flera och nu är även mina framlår, smalben och rygg täckt av nässelutslag. Jag ringer HVC och får rådet att återkomma om en vecka om inte utslagen försvunnit.

27.8.2014,jag vaknar tidigt och sitter och väntar på att få ringa HVC. Utslagen har blivit värre under veckan. Jag hade prövat alla huskurer som finns utan någon framgång. Efter nio dagar med nässelutslag började känslan av uppgivenhet börjat smyga sig på. Tur att jag inte visste vad som verkligen väntade mig.

28.8.2014,jag hade en läkartid kl. 10.00 och jag kände en viss förhoppning om att kanske hitta rätt behandling eller iallafall få en remiss till hudpolikliniken i Vasa. Jag var nöjd med besöket, läkaren var duktig och lugn. Han konstaterade att det kan röra sig om kronisk utrikaria, paniken stiger, men att då måste man ha haft urtikaria i minst 2 månader, paniken sjunker, två månader är en lång tid, klart utslagen är borta då. Han skriver en remiss till hudpolikliniken och ordinerar många olika blodprov samt urin- och avföringsprov. Någon allergi eller överkänslighet tyder det på att vara som orsakar mina utslag. Det låter helt osannolikt i mina öron att jag mitt i allt skulle vara allergisk mot något. Jag som aldrig lidit av någon allergi eller varit överkänslig mot något. Läkaren avslutar med att skriva ut antihistamin som borde hjälpa.

Tiden går och jag väntar på kallelse till hudpolikliniken i Vasa. Nässelutslagen har jag varje dag, stora som en handflata på vissa områden, även andra ställen på kroppen drabbas. Jag har nu svårt att gå vissa dagar eftersom utslagen spridit sig dit. Klådan jag har på hela kroppen är inte av denna värld Jag märker att jag börjar sova sämre. Mitt humör och tålamod förändras. Jag börjar gå upp på nätterna och titta mig i spegeln för att kunna förbereda mig mentalt hur mycket utslag jag kommer att vakna med följande morgon. Dessa kontroller på natten kunde bli upp mot 5 gånger/natt.

18.10.2014,två månader har gått sedan jag fick mina nässelutslag. Denna lördagskväll var jag och min man bjuden på fest hemma till min kusin och hennes sambo. Kvällen var rolig och vi beslöt oss att festa vidare på stan. Jag själv som är epileptiker och tar medicin dagligen höll mig till lemonad och vatten hela kvällen.

När klockan började bli lite för mycket bestämde vi oss för att fara och äta innan vi styrde kosan hemåt. När jag höll på att dricka upp min lemonad kände jag att det stack till i min överläpp. I bilen på väg hem upptäcker jag att mina läppar börjar svullna upp, även mina öron börjar hetta. När vi kommer hem springer jag till spegeln och ser att mina läppar är tre gånger större än vanligt, jag är svullen runt ögonen och mina öron är röda och har börjat stå utåt. Paniken stiger!

19.10.2014, svullnaden i ansiktet minskar sakta under dagen. Utslagen på kroppen är lika bedrövliga som vanligt. Vad hände egentligen igår tänker jag, jag googlar, försöker hitta ett mönster vad som kunde orsaka min angioödem i ansiktet. Jag drar slutsatsen att det måste vara lemonaden som utlöste det. Sedan den dagen har jag inte druckit en droppe lemonad, köpt saft, juice eller dylikt.[ Jag ville ta bort allt tänkbart som kunde utlösa dessa reaktioner.

Tiden går och jag får kallelse till hudpolikliniken. Svullnaden i ansiktet återkommer allt oftare, dock lite lindrigare. Nässelutslagen är konstant och varierar från dag till dag i mängd, men inte en enda dag som jag skulle ha turen att vara utan. Antihistamin kastar jag in långt över det rekommenderade och jag är konstant trött som biverkning. Mitt psyke har börjat påverkas mycket av den konstanta ångesten och uppgivenheten som finns där. Vad kan jag äta? Vad kan jag göra? När svullnar mitt ansikte upp igen?

Omgivningen förstår mig inte alls, de säger till mig att ”det skulle ju kunna vara så mycket värre”, ”har du prövat det?”, ”tänkt inte på det”, ”jag har också haft nässelutslag för fyra år sedan vid en förkylning”.. osv. Dessa kommentarer hjälpte mig inte.

25.11.2014,tisdag och jag satt i väntrummet vid hudpolikliniken i Vasa, det snöade utanför. Förhoppningarna var stora inför besöket. Jag träffar en trevlig läkare som hette Ida. Hon sade att alla mina prover jag tagit visade normala värden. Hon undersökte mig och sade att hon hade menat ordinera ett allergitest, men att min hud var för känslig så jag kommer att reagera på allt. Det brast för mig och jag satt på stolen och grät. Hon gav mig diagnosen kronisk urikaria och skrev ut en annan medicin jag skulle pröva och ordinerade några till prover som kanske kunde få fram något. Hon gav mig en tid för återbesök i februari och då skulle vi hoppas att utslagen hade minskat. Det gjorde de inte.

Tiden gick, de nattliga uppvaknandena fortsatte, utslagen blev värre och värre, jag utesluter allt fler livsmedel ur min kost. Även kläder som exempelvis svarta byxor vågar jag inte bära längre. Jag lever med en konstant känsla av rädsla, uppgivenhet, panik och trötthet. Nu handlade det bara om att överleva till februari tills återbesöket. Julen passerade och vi steg in i 2015.

31.1.2015, dagen passerar som den brukar. Mot kvällen märker jag att jag börjar svullna upp under ögonen, men det börjar ju bli vardag nu, men ändå väljer jag att gå och lägga mig tidigt för jag orkar inte se mitt ansikte svälla och känna ångesten stiga. Jag vaknar upp mitt i natten och går till badrummet som vanligt för att kolla mina utslag. Jag fick en chock. Mitt ansikte går inte att känna igen, jag har svårt att se, för mina ögon är helt fastsvullna. Jag börjar gråta och ringer till akuten. De sade på akuten att jag skulle komma in med ambulans. Jag ringde min mamma som fick komma och se efter våra barn medan jag och min man for till akuten kl. 01.30. Där blev jag genast inlagd med kortison intravenöst för att minimera risken att luftvägarna svullnar igen.

Svullnaden i ansiktet blev lite mindre, men jag var fortfarande svår att känna igen. Av erfarenhet visste jag att utslagen på kroppen skulle bli värre av kortisonet. Jag hade rätt, på morgonen när den värsta svullnaden hade lagt sig var varenda cm av min kropp täckt med utslag. Läkaren på akuten vill inte skicka hem mig så jag blev kopplad till en maskin som skulle hålla koll på mitt hjärta och blodtryck. Därefter fick jag adrenalin intramuskulärt och på endast två timmar var utslagen helt borta. Jag for hem med ett recept på kortison, epipen och nya antihistamin. Nu var det bara att vänta på återbesöket till hudpolikliniken i februari.

De två följande veckorna efter besöket på akuten mådde jag som bäst vad jag hade gjort på över ett halvt år. Kortisontabletterna gjorde sitt. Jag hade knappt några utslag och ingen svullnad alls. Även min akne som jag lidit av sedan 12 års ålder var borta. Vilken mirakelmedicin! Men efter kortisonkuren kom utslagen sakta smygandes tillbaka samtidigt som ångesten steg.

24.2.2015,återbesök på hudpolikliniken. Jag hade lika mycket utslag nu som vid första besöket. Det var en ny läkare där. Hon läste i min journal om mitt besök på akuten och sade till mig att sådana här symptom brukar inte kronisk utrikaria ge. Ny medicin, nya råd och ny tid för återbesök i maj. Efter besöket var jag helt tom och satt i bilen och bara grät.

Mars 2015,efter mitt andra besök på hudpolikliniken så började mina utslag sakta men säkert bli bättre, men det berodde inte på de nya medicinerna jag fått, utan jag var gravid med vårt tredje barn. Utslagen blev färre och färre och minskade i storlek. Någon månad in i graviditeten var alla utslag borta. Kanske graviditeten har brutit den onda spiralen och kroppen äntligen började bli i balans? Jag hade inte ett enda utslag under resten av min graviditet, jag mådde prima!

November 2015,vår tredje son föds, förlossningen var dramatisk, men slutade lyckligt. Hela familjen är i en babybubbla och jag ägnar inte en tanke åt mina tidigare nässelutslag. Månaderna går och jag mår det bästa vad jag har gjort på över ett år.

Efter några månader med den nya familjemedlemmen börjar vardagen komma emot och därmed också lite rädsla över att utslagen kanske kommer tillbaka. Men jag hade ju ändå inte haft utslag på nästan ett år så varför skulle de helt plötsligt komma tillbaka? Så fel jag kunde ha.

25.5.2016, vaknade upp som vanligt med barnen och efter frukosten så satte vi oss i soffan och skulle mysa och titta på barnprogrammen. Jag lade upp mina ben på soffbordet och vad ser jag? Stora, röda, utstående utslag!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde HVC igen fast jag innerst inne visste att de har gjort allt vad de kunnat. Men jag talade med en läkare som sade att jag borde få slippa till hudpolikliniken direkt utan att behöva stå i kö med tanke på min historik. Men där hade han fel, enligt sjukhuset måste jag vänta som precis alla andra på en ny kallelse. Efter någon dag ringde samma läkare från HVC och sade att han hade talat med läkaren på hudpolikliniken och hon hade sagt att visst kan de skriva en ny kallelse, men att de inte kommer att kunna göra något nytt med mig.

Där for en del av mitt förtroende för sjukvården. Jag lider av en åkomma och de är specialutbildade, de ska kunna veta vad jag har för fel och kunna hjälpa mig! Det var känslan jag hade just då, fast jag vet att det inte är så enkelt. Enda trösten i den stunden var att jag var glad att jag inte led av en dödlig sjukdom när sjukvården ”inte vet vad vi ska göra med henne mera”och ger upp…

Under mina år med utslagen så har jag, som tidigare nämnt, fått höra mycket, både trevliga och mindre trevliga kommentarer samt fått otroligt många tips. Men ett tips jag inte prövat ännu var att kontakta Maria på Marias Hälsonycklar som finns i Kaitsor. Jag mailar Maria och hon kunde nog läsa ur mitt mail min desperation och uppgivenhet. Så trots fullbokad kalender fick jag en tid redan 6 dagar senare.

Jag var mycket spänd inför besöket, men jag försökte hålla tillbaka mina förhoppningar med tanke på alla motgångar tidigare. Jag hade svårt att veta vad exakt jag hade att vänta mig. Jag hade ju aldrig förut varit till en homeopat och hade därför inga erfarenheter. Jag gick in med öppet sinne och noll förväntningar. Men kan nog säga att efter besöket ställer jag mig bakom den skara som rekommenderar Maria!

31.5.2016,första besöker hos Maria var mycket intressant, vi diskuterade länge och hon gjorde en kroppsscanning av hela mig. Jag kommer inte att gå in på desto mera vad resultaten visade, men jag kan bara säga att det inte var mycket som var bra i min kropp just då. Efter det så bokade vi in en ny tid 2 veckor senare då behandlingen av min bedrövliga kropp skulle börja. Jag var så lycklig efter besöket och kände att NU ät jag på rätt väg!

Återbesöket gick ut på att jag fick behandling av Bicom bioresonans Maria behandlade de mest akuta områdena och stöder och stärker min kropp där det behövs. Hon försöker avlasta kroppen med de belastningar som jag har, bland annat [MN5] alla mediciner och antihistaminer som jag tryck i mig under de senaste åren som inte hjälpt något alls. Min kropp var även känslig mot gluten just då.

Jag fick inga mediciner utan endast behandling med bicom bioresonans. Bicom apparaten laddar ett chip som jag bär fast tejpat under naveln till följande besök. När man bär chippet sänder det ut vågor till kroppen och behandlingen fortsätter. Chippet är ett alternativ till droppar.

Jag går regelbundet till Maria var 3:dje vecka i cirka ett halvår. Utslagen minskar, men går lite upp och ner. Vissa dagar har jag inga utslag alls och vissa dagar ganska mycket. Svullnaden som kommit till och från blir också mer sällan. Jag känner för första gången på två år att detta kommer att hjälpa mig. Fast inte alla utslag var borta direkt så kände jag mig ändå mycket lugnare och hade mindre ångest eftersom jag kände mig trygg att ha Maria bredvid mig, hon såg hela mig, inte bara mina utslag.

27.8.2016, vi är på bröllop och strax före hemfärd känner jag den bekanta känslan i läppen. Mycket riktigt sväller min underläpp, inte så mycket, men man ser en markant skillnad. Tidigare skulle jag ha fått otrolig panik av det, men jag kände ett annat lugn i mig som jag själv blir förvånad över. Jag känner mig trygg och vet att nästa gång jag far till Maria så får jag berätta till henne vad som hänt och troligen få behandling. Med det sagt så kan jag bara tillägga att 27.8.2016 var sista gången jag svällde i ansiktet.

Månaderna går och trots att jag inte är helt utan utslag känner jag mig mycket piggare och mera harmonisk. Jag mår helt enkelt mycket bättre. Min familj och omgivning märker på mitt humör att jag mår bättre. Jag har börjat sova bättre, har mera tålamod, klarar av det hektiska småbarnslivet utan att stressa ihjäl mig. Livet rullar på, går självklart upp och ner, men paniken och ångesten är borta och vi stiger in i 2017.

12.3.2017, är ett datum som jag kommer att minnas med stor glädje. Den söndagsmorgonen när jag klär på mig och tittar mig i spegeln så ser jag inte ett enda utslag. Jag tror knappt mina ögon! Ändå vågar jag inte jubla allt för högt ännu. Men veckorna går, månaderna går och jag fortsätter mina besök hos Maria trots att mina utslag är borta, det finns ännu att stärka upp och jobba med i min kropp.

12.3.2018,Ett år har gått sedan utslagen försvann, då jag besökte Maria gjorde vi en kroppsscanning igen. Vi jämförde resultaten från det allra första besöket med detta resultat. Skillnaden var otrolig. Då fick man se svart på vitt att kroppen nu är i balans och inte något som jag bara inbillar mig.

Snart har det nästan gått ett år till och inga utslag har synt till trots stressigt liv med småbarn, skola, dagis, jobb och en satsning på extremsporten OCR.

Jag går fortfarande till Maria regelbundet, inte så ofta, men med några månaders mellanrum. Jag känner en trygghet genom att gå dit. Hon har hjälp mig bort från mina hemska utslag, angioödem, ångest och stress. Jag är den starka, friska och glada kvinna jag vill och behöver vara!

Tack Maria!

Dela gärna Elins berättelse <3